Av reservofficerdistriktets vice ordförande

Ärade läsare,

Jag har brukat utnyttja den här spalten till att tala om utbildningsärenden. Även nu görs det mycket inom utbildning i Helsingfors Reservofficersdistrikt, men de senaste dagarnas – när denna publiceras de senaste veckornas – händelser kan inte ignoreras.

Torsdagen 24.2.2022, d.v.s. denna tidnings materialinskickningsdag, skulle jag skriva denna viceordförandespalt. Jag hade med avsikt lämnat skrivandet till denna sista inlämningsdag, för att jag ville se vart händelserna i början av veckan skulle leda: Måndagen 21.2. erkände Putin Ukrainas separatistområdens självständighet och på tisdagen meddelade han att det skulle skickas ”fredsbevaringstrupper” dit. När jag vaknade på morgonen 24.2. måste de sista kvarlevorna av min inre optimist ge vika för verkligheten – Ryssland hade anfallit Ukraina.

När denna tidning publiceras 4.3. har det redan hunnit gå en vecka sedan den här texten skrevs. Under den här tidsperioden har vi säkert redan blivit klokare på hur långt detta anfall kommer att föras och vad dess egentliga målsättning är. Som reservister vet vi alla hur mycket som kan hända på en vecka och därför tänker jag inte nu spekulera kring vad som har kunnat ske mellan skrivandet och publicerandet av denna text. Men inget ändrar på det faktum att det inte längre råder fred i Europa och att den internationella ordningen har rubbats av Ryssland.

Just nu utsätts Finland inte (ännu) för hot om omedelbart krig och förhoppningsvis förblir det så. Men tillspetsningen av läget i Ukraina, som redan har pågått i flera månader, har naturligtvis också fått oss finländare att begrunda vår egna säkerhet. Geografin är och förblir tyvärr vår eviga förbannelse…När hotet har ökat har det också gett upphov till mycket diskussion kring Finlands eventuella Nato-medlemskap. Tyvärr är Nato ett ämne som man hör många missförstånd om, både i lägren för och emot ett medlemskap. På grund av sakens militära natur kan dessutom alla detaljer inte offentliggöras, utan att delge för många befogade statshemligheter. Jag vill dock påminna alla om att en tillräcklig avskräckande effekt, både som allierad eller icke-allierad, enligt min mening består av tre kritiska faktorer, som vi dessutom alla kan påverka, åtminstone indirekt: hög försvarsvilja, god utbildningsnivå i reserven och slagkraftigt försvarsmateriel. Jag motiverar mitt påstående med det, att ett land som inte vill, eller p.g.a. utbildnings- eller materielmässiga orsaker inte kan, försvara sig själv, inte heller kan lyckas – ens med utomstående hjälp. En tillräcklig inre vilja och förmåga är kritiska. Särskilt i dessa tider måste vi – särskilt vi reservister – försöka påverka dessa nämnda faktorer.

Försvarsviljan är som tur sällsynt hög i Finland. Ibland stöter man tyvärr på de mest underliga dissidenter, som tror att försvarsvilja är hyllande av krig eller som av rent egoistiska skäl inte vill stöda landet i en krissituation, ens inom civila uppgifter. Jag försöker alltid förklara för dylika personer att försvarsvilja är en nödvändig förutsättning för att få bo i ett land där befolkningen själv får besluta om sina angelägenheter. Det finns alltid en armé i varje land, antingen den egna eller någon annans; för Finland skulle ”någon annans” betyda att vi inte heller längre skulle kunna besluta om vår egen framtid. Särskilt nu, när den långvariga freden i Europa har brutits, är det viktigt att vi, som tar försvarsvilja för givet, fortsättningsvis orkar informera dylika dissidenter, även när det känns som en kamp mot väderkvarnar. Slagkraftigt försvarsmateriel är också något som vi kan påverka, åtminstone indirekt. I riksdagsvalen kan vi förstås rösta på kandidater som fattar dessa beslut, men beklagligt nog väcker materielinförskaffningar också motståndare. Exempelvis i samband med HX-anskaffningen fick man sorgligt ofta höra klagomål om att pengarna borde användas till någonting viktigare, t.ex. hälsovård. Här gäller samma lagenligheter som tidigare nämndes: Ett självständigt Finland och frihet att fatta egna beslut är grundförutsättningar som möjliggör allt annat. Utan flygplan med tillräcklig prestanda kan vi inte garantera att vi i framtiden själva kan bestämma hur mycket pengar som sätts på hälsovård, åldringsvård, skolor eller andra goda ändamål. Fortsättningsvis måste vi orka påminna folk om dessa saker.

En god utbildningsnivå i reserven är lyckligtvis något som vi alla kan påverka lätt och direkt. Vi kan alla utbilda oss, öva och öka våra färdigheter. MPK erbjuder utbildningar, men så också Finlands Reservoffcersförbund, vårt distrikt och borderdistriktet samt våra medlemsföreningar. Vi har säkert alla hört sägas att övandet måste ske under fredstid, inte vid fronten. Tyvärr är hotet om ordspråkets front nu närmare än på 80 år.

Före denna morgon skulle jag aldrig ha trott mig skriva så här, men jag hoppas innerligt att det pågående kriget inte skall sprida sig till oss. För att så inte skall ske måste vi ta hand om vår avskräckande effekt. Redan hot om krig är skrämmande. Just därför måste vi nu ta hand om inte bara vår utbildningsnivå, utan också alla finländares försvarsvilja.

Axi Holmström
Premiärlöjtnant (res)
2. vice ordförande i Helsingfors Reservofficersdistrikt